Jo det var så att min mamma hade lärt sig ett ord på finska: MAITOA.

När vi bodde uppe i luleå kom hon och farsan ofta på semester hos oss.

Vi hade husvagn och en av gångarna de var på besök packade vi bil och husvagn och gav oss iväg till finland.

Jag måste nog bara upplysa om att morsan inte var någon språkbegåvning.

På campingen i kemi hade vi fått några öl till maten med efterföljande groggar istället för kaffe. Vi sover inte så gott på kaffe, så vi beslöt att grogga.     

Farsan höll igång hela campingen, han sjöng och spexade vid eldstaden så alla låg vågrätta i skratt.    

Skratt och öl och groggar = kissnödig! Morsan alltså!

Hon stack iväg för att hitta toaletten och efter en stund kom hon tillbaka med en liter mjölk.

Långa förvånade ansikten mötte henne.

-Varför kommer du med mjölk?         

-Jag vet inte. Jag frågade efter toaletten.

-Vilket språk använde du?

-Jamen finska, man ska ju prata det språk som de gör här, eller hur?

-Jojo, men kan du sån´t?

-Nja jag sa: maj toa! Varpå dom visade mig till kiosken och mejerikylen och stack en liter mjölk i handen på mig.

MAITOA=MJÖLK

- Kan du høre solsorten?

-Ja, hmmm ja det kan jeg.

- Den synger sin aftensang for os.

- Ja det lyder dejligt.......... men hvad er det for en stor mørk skikkelse der henne?

Hun pegede hen mod døråbningen. Fra sin seng kunne hun se ind i spisestuen. Hun så noget som jeg ikke kunne se. En skikkelse hun ikke kunne kende og åbenbart heller ikke kunne li`.

-Er det den gule termokande du mener?

- Nja... hvad er der bagved?

- Det er dine røde lamper! Og nede foran står der et dejligt billed af dig og far. Vil du kigge lidt nærmere på det?

- Ja det vil jeg gerne. Åhh hvor er det et godt billed!

Åhhh hvor er det et godt billed!

Åhhh hvor er det et godt billed!

I to timer sagde min mor den samme sætning om og om igen, lige kærligt og lige ømt hver gang, mens hun holdt billedrammen i hånden og lo en lille smule.

Til slut faldt hun roligt i søvn og jeg kørte hjem til min kollonihave.

Det var den sidste normale samtale jeg havde med min mor.

Igår aftes tog jeg en af hendes gamle natkjoler på, dejlig blød flanel, det var som en varm omfavning.

Jeg sov godt hele natten og vågnede ved solsortens morgensang, den samme sang han sang den morgen min mor sagde farvel.

Tre og halvfems år!

Farvel mor,     

Det är mycket vår nu, vitsippan står i backen

påskliljan, skogstjärnan och den blå violen

det är nu vi ska böja på nacken

hälsa och le mot solen                                          

På balkongen står pingstliljan i all sin prakt

i krukor av finasta slag

tävlar med tulpanen som kommit hit med frakt

och systrarna pysslar om var enaste dag                              

Tiden går inte alltid så fort men plötsligt måste den rusa

för knoppar vill brista och barn vill på språng                                

allt i kroppen och själen vill brusa                                  

innan det lackar mot kvällen och koltrastens sång    

Fy för satan som det stinkar när man öppnar dörren.    

Det är dax för årets stora störning i trädgården. Alla bönderna ska snabbt som fan ut med sin upphopade avskräde som de har sparat på hela vintern.

Sitter man i rätt vindriktning å njuter sin eftermiddagsfika kan man få för sig att bullen är laddat med med gödsel. Inte gott!

På småvägarna, där jag ofta vistas, mötte jag en av bönderna igår.   

- Hej, du sprider skit du!

- Ja, fast jag kaller det dynga, haha!

- Haha, men det luktar skit. Kan det verkligen vara bra?

- Vad skulle jag annars använda tycker du?

- Vet ej!! Det är kanske bättre än konstgödsel.

- Du kan börja tänka så här:

 Det är skiten som sätter maten på bordet.

hahahahaha

Jag ska inte gnälla mera.    

Har ni förresten sett alla smarta erbjudande här nedan???   

-

Hon kan ett ord på finska: maitoa!

"majd/to..a"    

Det kan sätta sig som en liten bubbel, som en sång man inte kan få ur skallen.

Jag känner igen det; på bussen skrek en person hej till en annan person och jag tyckte det var på ledmotivet till filmen TREDJE MANNEN.   

När jag sen satt i ett sällskap och någon frågade om hur en låt gick, jo då sjöng jag den som satt så satans fast i huvudet på mig.

Neeeeeeeeeeeej sade alla.                             

Jag stod naturligtvis på mig, envist! 

Men jag insåg att jag hade fel, med så mycket motstånd gav jag mig.

Efter ett tag kom en ny person in i rummet, någon frågade igen om den där jäkla låten ingen kom ihåg.

Han började vissla ledmotivet till TREDJE MANNEN.     

Så kan det gå, man är inte alltid så oäven som man tror.

Den om maitoan ska jag berätta en gång när jag är på hugget till det.

Jaha nu har jag sovit på saken och nu kanske det blir en aning filosofiskt!

Man/jag vill ju växa som människa.

 Eftersom världen inte utgår från mig måste jag se mig omkring för att upptäcka den. Allt jag ser och hör måste nödvändigtvis bli en upplevelse som lagras i min lilla hjärna.Tar jag dessa upplevelser till mig som lärdomar, antingen om mig själv eller om andra, då tror jag att jag växar lite grann.   

Om jag glömmer bort att världen inte utgår från mig,,,, jaaaa, det är då som det uppstår konflikt i min upplevelse av andra människor.

Alltså det är fan inte lätt detta.    

Jag önskar oss alla lycka till med tillvaron!!     

Vi har diskuterat detta "skvaller"- problem i en liten grupp och jag har tänkt jättemycket efter.

Kan det vara så att om man talar "skiiiiiit" om någon så är det för att det är svårt att prata direkt med personen?

Och varför är det så förbannat svårt att konfrontera en person med negativ kritik?

Jag har letat svar hos mig själv, jag är ju nämast!

Det kan vara svårt att ta kritik, svårt att konfronteras med min egen litenhet. Att jag inte är så bra på allt som ex. att ta emot kritik.      

Ibland när jag blir kritiserat slåt jag bakut, ger igen, försvarar mig med näbb och klor!

Ibland kan jag ta emot , lära mig av kritiken och gå vidare.  

Kan det vara våra egna svagheter som får oss att prata skit om tredje person?

Jag ska tänka lite vidare på detta, nu ska jag laga mig en silla-macka!